Populärvetenskaplig sammanfattning
Ett flertal sjukdomstillstånd kan drabba hundens ryggmärg. Oavsett bakomliggande orsak leder ryggmärgssjukdom till olika grad av förlamning och vingliga, ostadiga, rörelser. Ryggmärgstillstånd orsakar unika kombinationer av sjukdomsförlopp, symmetri av neurologiska bortfall, förekomst av smärta och inkontinens. Hundar uppvisar därför tydligt varierande sjukdomsbild vid tillstånd i ryggmärgen. Mopsar med sjukdomstillstånd i bröst-ländryggmärgen visar dock, till skillnad från andra hundar, en ovanligt likartad sjukdomsbild. Utmärkande för dessa mopsar är vinglighet och långsamt tilltagande förlamningssymtom i bakbenen, utan uppenbara smärtsymtom, ofta med inkontinens.
Förkortningen PDM (pug dog myelopathy) används för att beskriva den sjukdomsbild som karaktäriserar dessa vingliga mopsar. Uppgifter saknas om hur vanliga dessa ’vingelmopsar’ är och vad som orsakar deras påfallande likartade symtombild. Denna avhandling har fokuserat på mopsar med ryggmärgssjukdom genom att undersöka dess förekomst i den svenska mopspopulationen samt studera bakomliggande orsaker till PDM.
En enkätstudie användes för att undersöka förekomst av rörelseavvikelser som indikerade ryggmärgssjukdom. Mopsägare ombads besvara specifika frågor kring hur deras hund rörde sig samt även frågor om hundens allmänna hälsoläge. Mopsägarna uppmanades dessutom att skicka in videofilmer på hur deras mopsar rörde sig.
Resultaten av enkätstudien visade att det var vanligt att mopsar rörde sig på ett sätt som tyder på ryggmärgssjukdom. Resultatet visade också att yngre mopsars rörelseavvikelser i regel drabbade frambenen med slitage på klor och huden på ovansidan av tassarna från att släpa i marken. Äldre mopsars rörelseavvikelser drabbade i stället vanligare bakbenen. De äldre mopsarnas rörelseavvikelser i bakbenen försämrades vanligtvis med tiden vilket inte var lika vanligt för de yngre mopsarnas rörelsebesvär. Det var generellt vanligare med rörelseavvikelser på äldre mopsar. Dessutom sågs ett samband mellan förekomst av rörelsebesvär och andningsbesvär. Möjligen är det så att ras-relaterade egenskaper hos mopsen predisponerar den för hälsoproblem som inte tidigare kopplats till brakycefalt syndrom.
Kotförändringar har ansetts kunna bidra till ryggmärgssjukdom. Våra resultat visade dock att kotförändringar var lika vanligt förekommande på mopsar utan ostadighet och förlamningssymtom i bakkroppen som på mopsar med PDM. Följaktligen måste det finnas andra eller ytterligare orsaker som bidrar till att mopsar blir vingliga.
Vid patologisk undersökning av PDM sågs gemensamma karaktäristiska förändringar som tyder på att de vingliga mopsarna sannolikt representerar varianter av ett och samma sjukdomstillstånd. Utmärkande var en omfattande men lokalt begränsad ärrbildning, fibros, av ryggmärgshinnorna i anslutning till ett kraftigt skadat (förtvinat) ryggmärgsavsnitt. I ett betydande antal av de undersökta mopsarna sågs även inflammatoriska celler i hjärna och ryggmärg. Inflammationen bestod av celler som vanligtvis karaktäriserar en annan sjukdom som ses i det centrala nervsystemet på mops, men även andra hundraser; nekrotiserande meningoencefalit (NME).
Resultaten från den patologiska undersökningen indikerade dessutom att inflammation var en tidig komponent i utvecklandet av sjukdomen och att den omfattande förtvining som påvisades i ryggmärgen representerade slutstadiet av en lång sjukdomsprocess. Huruvida fibrosen i ryggmärgshinnorna uppkommer som en naturlig följd av ökad belastning, till följd av ett onormalt immunsvar eller till följd av en oförmåga att bilda ärrvävnad som fungerar, är i dagsläget okänt men det är uppenbart att förekomsten av fibros får förödande konsekvenser. Ärrvävnaden i ryggmärgshinnorna påverkar kärlförsörjningen och flödet av ryggmärgsvätska till det angränsade ryggmärgsavsnittet som med tiden förtvinar.
Biomarkörer som tidigare använts i studier av mopsar med NME analyserades för att undersöka betydelsen av inflammation för uppkomst av PDM. Biomarkörstudierna av blod och ryggmärgsvätska gav ytterligare stöd för att immunsystemet är inblandat i utvecklandet av de symtom som vi ser hos mopsar med PDM.
Molekylärgenetiska undersökningar identifierade ett flertal olika genetiska regioner som kunde kopplas till sjukdomsbilden för PDM. Vingliga mopsar skiljde sig från friska kontroller i regioner som innehöll gener som kunde kopplas till ben, brosk, ärrvävnad och inflammation. På vilket sätt dessa gener har betydelse eller samverkar för uppkomst av PDM behöver fastställas i framtida studier.
I avhandlingen presenteras resultat som ökar förståelsen för denna komplexa och förödande ryggmärgssjukdom hos mops.
Vill du läsa hela avhandlingen så finns den här
- https://res.slu.se/id/publ/119699